Varför just 1095 dagar?

I juni 2017 betalade jag in min skuld till Kronofogden, givetvis med lånade pengar. Så om tre år från nu, 1095 dagar, bedöms jag vara kreditvärdig igen av de företag som lever på utlåning. Inte för att jag någonsin vill låna pengar igen. Göran Persson, vår gamla statsminister hade rätt när han sa; ”Den som är satt i skuld är inte fri”. Så om 1095 dagar vill jag vara skuldfri och att om någon gör en kreditupplysning på mig då ska det bara komma upp ett blankt papper; inga skulder, inga betalningsanmärkningar.

För att komma dit behöver jag göra några saker:

  1. Öka mina inkomster genom att göra ett superbra jobb som säljare
  2. Öka mina övriga inkomster via den här bloggen
  3. Minska på mina utgifter

Det är ungefär som att banta. Träna mer och äta mindre. Visst låter det enkelt, men alla som försökt banta vet att det svåra är att hålla över tiden. Därför är 1095 dagar så bra. Ett tydligt mål.

I bantningsmetaforen väger jag idag ca 250 kg och har en målvikt på 80 kg. I ett BMI-test har jag ”sjuklig fetma” och beräknas kunna nå min målvikt om ca 3 år. Jag får en bild av mig själv som en av deltagarna i Biggest Loser, ingen vacker syn;)

Punkterna 1 och 2 ovan är det enkla. Punkten 3 är utmaningen. För den betyder att jag måste bryta upp från min familj. Det är enda sättet att ändra mönstret. Ensam kan jag leva väldigt snålt. Jag har aldrig haft något behov av dyra prylar, eller märkeskläder. Men när jag lever tillsammans med min familj har jag svårt att ta det billiga alternativet. Klart mina barn ska ha bra kläder, restaurangbesök är ju mysigt, bo på hotell är jättemysigt och det blir så dålig stämning när jag försöker dra ner på utgifterna. Jag försöker hålla skenet uppe; ”Klart vi har pengar, nej det är inget problem” och samtidigt vet jag att det är ohållbart. Jag är svag i detta. Klarar inte konfrontationen som egentligen är nödvändig, för jag vet ju att det är mina felbeslut som satt oss i den här situationen. Så jag drar ut på det. Hoppas att det löser sig. Men det gör det ju såklart inte.

Därför har jag flyttat från min familj. En ekonomisk separation. Tragiskt, men nödvändigt. Jag bor i en liten tvåa inne i stan och min fru och vår lilla dotter bor i en trea nära skolan. De andra barnen är vuxna. Så vid det här köksbordet från IKEA och just nu i ett hav av flyttkartonger, kommer jag att berätta om min 1095 dagar långa resa till skuldfrihet. Det andra alternativet vill jag inte tänka på. It´s do or die.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s