Konflikträdd

Jag är konflikträdd. Känner mig obekväm när det plötsligt blir svart och vitt. När min fru konfronterar mig med vardagens bekymmer, typ ”vi pratar inte längre, du sitter uppe och jag går och lägger mig”, så har hon ju rätt. Vad hon inte vet är att jag behöver den stunden för att bearbeta min mentala börda av att ha skulder på 6 miljoner som hon inte vet om. Så vad hon än drar upp, säger in inre röst; ”so what, jag har 6 miljoner i skulder som du inte vet om och som är förödande för vår familj och jag har ingen plan för att fixa det.” För henne är det stora, viktiga frågor som hon lyfter. För mig är det relativa oväsentligheter. Jag älskar henne och det borde räcka. Jag har aldrig haft några negativa tankar om henne, eller sagt (för att ta ett exempel); ”du borde verkligen…”, eller ”varför gör du inte så här…”. Jag gillar henne rakt av. Hon skulle kunna hjula genom stan naken, sno en buss och rösta på Jimmy Åkessson, hon hade fortfarande varit min gudinna.

Neil Young sjöng om ”Heart of Gold”. När jag var tonåring var det en självklarhet att min framtida fru skulle ha just det. Vad jag ville ha var en lycklig tillvaro utan konflikter. Kåt, glad och tacksam helt enkelt. Jag har inte ändrat mig, så det betyder att min mentala status är 13 år.

Men nu är livet inte så enkelt. Min fru har ett sjätte sinne. Hon vet att jag döljer något för henne. Och därför skickar hon upp små Konfliktballonger för att se om hon prickar rätt. Lite som sänka fartyg. Och hon började komma otäckt nära.

Så istället för att erkänna min absurda livssituation, har vi nu flyttat isär. Jag kunde inte berätta. Jag kunde inte ta konflikten. Vilken skam.

Så min patetiska plan är att lösa mina skulder som genom ett mirakel för att sedan berätta för min fru varför jag betedde mig så märkligt och sen kan vi leva lyckliga i alla våra dagar. Utan konflikter. Och hon kommer för alltid att vara kåt, glad och tacksam. Och jag kommer för alltid vara 13 år och i bakgrunden hörs Heart of Gold med Neil Young.

Varför just 1095 dagar?

I juni 2017 betalade jag in min skuld till Kronofogden, givetvis med lånade pengar. Så om tre år från nu, 1095 dagar, bedöms jag vara kreditvärdig igen av de företag som lever på utlåning. Inte för att jag någonsin vill låna pengar igen. Göran Persson, vår gamla statsminister hade rätt när han sa; ”Den som är satt i skuld är inte fri”. Så om 1095 dagar vill jag vara skuldfri och att om någon gör en kreditupplysning på mig då ska det bara komma upp ett blankt papper; inga skulder, inga betalningsanmärkningar.

För att komma dit behöver jag göra några saker:

  1. Öka mina inkomster genom att göra ett superbra jobb som säljare
  2. Öka mina övriga inkomster via den här bloggen
  3. Minska på mina utgifter

Det är ungefär som att banta. Träna mer och äta mindre. Visst låter det enkelt, men alla som försökt banta vet att det svåra är att hålla över tiden. Därför är 1095 dagar så bra. Ett tydligt mål.

I bantningsmetaforen väger jag idag ca 250 kg och har en målvikt på 80 kg. I ett BMI-test har jag ”sjuklig fetma” och beräknas kunna nå min målvikt om ca 3 år. Jag får en bild av mig själv som en av deltagarna i Biggest Loser, ingen vacker syn;)

Punkterna 1 och 2 ovan är det enkla. Punkten 3 är utmaningen. För den betyder att jag måste bryta upp från min familj. Det är enda sättet att ändra mönstret. Ensam kan jag leva väldigt snålt. Jag har aldrig haft något behov av dyra prylar, eller märkeskläder. Men när jag lever tillsammans med min familj har jag svårt att ta det billiga alternativet. Klart mina barn ska ha bra kläder, restaurangbesök är ju mysigt, bo på hotell är jättemysigt och det blir så dålig stämning när jag försöker dra ner på utgifterna. Jag försöker hålla skenet uppe; ”Klart vi har pengar, nej det är inget problem” och samtidigt vet jag att det är ohållbart. Jag är svag i detta. Klarar inte konfrontationen som egentligen är nödvändig, för jag vet ju att det är mina felbeslut som satt oss i den här situationen. Så jag drar ut på det. Hoppas att det löser sig. Men det gör det ju såklart inte.

Därför har jag flyttat från min familj. En ekonomisk separation. Tragiskt, men nödvändigt. Jag bor i en liten tvåa inne i stan och min fru och vår lilla dotter bor i en trea nära skolan. De andra barnen är vuxna. Så vid det här köksbordet från IKEA och just nu i ett hav av flyttkartonger, kommer jag att berätta om min 1095 dagar långa resa till skuldfrihet. Det andra alternativet vill jag inte tänka på. It´s do or die.

1095 dagar

Om 1095 dagar är jag antingen skuldfri eller död. Låter det obehagligt? Låt mig förklara.

Jag är 55 år, nationalekonom med ett års extra studier i London, en duktig säljare och när jag pluggade på universitet hade jag lite sparade pengar i aktier. Jag har sommarjobbat varje år sen högstadiet; Delat ut tidningar, klippt gräsmattor, jobbat på bank och t o m haft några mindre spännande veckor på Skatteverket. En lovande början? Tillåt  mig småle.

Idag har jag skulder på 6 miljoner kronor. In blanco. Det betyder att det inte finns några tillgångar som balanserar skulderna. Nada. Bara en stor skuld.

Hur blev det så här fel? Ska jag punkta upp det ser det ut så här;

  1. Jag har gjort av med mer pengar än jag tjänat.
  2. Min överpositiva hjärna har utgått från att jag alltid kommer att tjäna mer och mer pengar.
  3. Det har varit för enkelt att få krediter.

Så den här bloggen har två syften. Dels vill jag bara skriva av mig. Jag har så mycket energi som jag behöver ventilera. Dels måste jag fixa det här. Min förhoppning är att den här bloggen ska dra in 6 miljoner under 1095 dagar. Jag vet att det är helt orealistiskt, men läs punkten 2 ovan igen.

Välkommen till min blogg! Ja, du får gärna skänka en slant. Jag är som en romer utanför ICA-butiken, fast inomhus och mätt, och det enda jag ger i gengäld är min historia. Jag hoppas att jag då och då kan beröra dig eller t o m få dig att ta de steg som behövs för att förändra din situation.

Jag är gift och har många barn. Familjen är det absolut viktigaste för mig. Jag vill egentligen vara en Bonus Pater Familias (den goda familjefadern), men har fullständigt misslyckats med det. Just nu är jag istället en tickande skuldbomb. För att skapa en chans att lösa det, är jag numera en ekonomisk flykting från min familj. Jag är särbo. Inte för att jag inte älskar min fru, men för att vi tillsammans är ett ekonomiskt Tjernobyl.

Om 1095 dagar är jag antingen skuldfri eller död. Läs min blogg och var med på resan.